Inte ens Carl von Linné…

I dag är jag lite kaxig. Egentligen utan anledning.

Jag har rest mycket den senaste tiden. Först två veckor i England och Wales. Så en vecka i Kroatien och i går kom jag hem efter en vecka på Madeira, den blommande ön i Atlanten.

November på Madeira var väldigt trevligt. Här blommade kapokträdet ( överst här), det afrikanska tulpanträdet, vild passionsblomma, hibiskus så klart och Bougainvillea. Vi har sett dignande bananklasar och mognande monsterafrukter. Ätit mango och cherimoya, kiwi och passionsfrukt.

Och naturligtvis blommade kamelian, Camellia japonica. Inte full fart ännu men mycket knopp och en del i blom. Doften från den enkla Camellia sasanqua är ljuvlig.

Nåja. Allt har ett slut och i går kom jag hem. Nöjd och glad.

Men min trädgård har fått göra som den vill i höst så idag tog jag räfsa och sekatören och gick ut i trädgården.

I växthuset som jag inte har någon värme i tänkte jag klippa ner de sista chiliplantorna och hänga dem i källaren för eftermognad.

Det var då jag såg den.

Min egen kamelia. Den av Carl von Linné så hett eftertraktade tebusken, Camellia sinensis. I blom!!!

Där har den stått och väntat och just idag slog första blomman ut. Och det är många knoppar på den.

Inte ens Linné kunde få den att överleva i växthuset i Uppsala. Och nu står den här i Arlöv.

Plantan köpte jag på en jobbresa till Azorerna för tre-fyra år sedan. Den har stått i växthuset sedan dess. Året om i samma jord och samma kruka. Lite bortglömd.

Och idag kom belöningen! Något té bryr jag mig inte om, blommorna är vackra nog!

I trädgården står mina tre Camellia japonica fortfarande kvar i krukorna. Fulla med knopp de oxå. Snart får de flytta in i orangeriet och blomma där om ett par månader.

Så vad säger ni – kanske borde jag sluta åka utomlands och i stället ordna växtresor till Arlöv. I november!