Från lie till robotgräsklippare – så har trädgårdsredskapen utvecklats

Tittar man i trädgårdsböcker från 1900-talets början inser man snart att alla redskap som finns i dagens trädgårdsbutiker fanns redan då. Hur menar han nu undrar du kanske? Det fanns väl inga robotgräsklippare eller batterisekatörer för hundra år sedan? Det är sant, men det fanns redskap som kunde utföra samma uppgifter! Dåtidens moderna gräsklippare var en cyliderklippare och sekatörerna var tillverkade i stål med trähandtag. Likheten mellan dåtidens och nutidens redskap är att de har samma funktion.

Trädgårdsredskapen har designats för att ha en bra funktion och förfinas efterhand. 2024 var det en utställning på Vandalorum utanför Värnamo som hette Garden Futures. Där fastnade jag för en formulering om spadar som passar bra för alla typer av trädgårdsredskap:

”Medan bladet på en spade från 1500-talet inte skiljer sig nämnvärt från dess samtida motsvarighet, vittnar en myriad av små justeringar på den aldrig sinande jakten på perfekt funktionalitet.”

Det kommer alltid nya redskap som visar upp förbättrade funktioner för att lösa samma uppgift. Alla framtagna för att underlätta trädgårdsägarens vedermödor och utmaningar med att skapa sin Edens lustgård på den bit jord som hen har rätt att bestämma över.

Själv har jag en ganska begränsad uppsättning trädgårdsredskap, där en stor andel är arvegods eller följde med i husköpet. Flera grävspadar, skyfflar och krattor är tillverkade där jag bor i småländska Norrahammar någon gång i början av 1900-talet. De är inte så bekväma att gräva med, men har ett fantastiskt, elastiskt stål som gör att de är väldigt vassa utan att slipas. De är perfekta för att hugga av växtrötter! En kratta med böjda fingrar och en stålräfsa ingick också i husköpet. De är säkert närmare 50 år, lätta att jobba med och passar min kropp perfekt. Skottkärra, järnspett och slägga är arvegods.

Köper man dyrare trädgårdsredskap och vårdar dem kan de hålla i generationer. Har man turen att ha ungefär samma kroppsbyggnad som den man ärvt redskapen av och personen som köpt dem varit noga med att de ska fungera på ett bra och ergonomiskt sätt minskar behovet av att köpa nytt.

Från slitna finkläder till ergonomiska specialplagg

I början av 1900-talet arbetade trädgårdsmästarna ofta i kostym eller klänning. Det kan tyckas snobbigt men så var det inte alls. Förr använde man kläderna tills de inte höll ihop längre. Först var de finkläder när man gick till kyrkan eller på kalas. Nästa steg var att de blev vardagsplagg och till slut arbetsplagg.

När vi fick det bättre ställt kunde behovet av mer anpassade klädesplagg tillgodoses. Och den utvecklingen fortsätter. Själv är jag noga med att ha bekväma arbetskläder när jag är ute i trädgården och arbetar. Kroppen är ändå det viktigaste redskapet.

Till det viktigaste hör att byxorna ska ha fickor där det går att sätta i knäskydd. För mycket av trädgårdsarbetet görs krypande på alla fyra. Det ska också finnas gott om fickor för diverse småverktyg. Materialet ska vara vatten- och smutsavvisande samt kunna andas så att man håller sig sval på sommaren. Jag klär mig gärna i lager på lager. Efter en stunds grävande eller sågande behöver jag plocka av mig några lager även om det är lite kyligt ute.

Med åren har jag blivit mer och mer handskanvändande, främst för att händerna lätt får självsprickor efter för mycket jordkontakt. När det gäller handskar är jag nördig. De ska vara tunna, helst med handflata i skinn, för att ge bra känsla när finarbete utförs under sommaren. Till vissa moment som sådd går det ändå inte att ha handskar. Under de kyligare delarna av året använder jag smidiga handskar som är varmfodrade och vattentäta. Gärna två eller tre par, så det går att byta efter varje paus och alltid starta i varma och torra handskar.

Skillnaden på spade och skyffel

Backar vi långt tillbaka i tiden så var redskapet för att gräva och skyffla i trädgården detsamma, men efterhand har det utvecklats olika modeller av både spadar och skyfflar. En spade används för att gräva hål, gräva upp växter eller gräva upp och vända på jorden. En skyffel används för att förflytta, skyffla, lösa massor. Tyvärr ser jag alltför ofta att man använder dessa redskap felaktigt.

En grävspade ska vara ergonomiskt utformad, så att den som gräver kan stå så rak som möjligt. Själva bladet ska vara spetsigt, så att det går lätt att komma ner i jorden. Bladet ska ha en tydlig kant längst upp så att det går att trampa ner spaden, utan att få ont under foten. För att skära kanter runt gräsmatta och planteringar passar en spade som är rak nertill bäst. Att gräva rätt innebär att man gräver upp små mängder jord och gör många spadtag. Man ska bara förflytta jorden framför sig – inte vrida kroppen för att slänga iväg den. Då undviks ryggont.

Handlar det om att förflytta lösa massor ska man använda en skyffel. Den ska vara formad så att skyffelbladets undersida ligger plant mot marken när man håller i toppen av skaftet och står rak. Samma regler som för spadanvändning gäller. Små mängder på själva skyffeln och bara förflytta massorna framför dig. Håll relativt långt fram med en hand för att undvika onödig tyngd (hävarmsprincipen).

I framtiden föreställer jag mig att man kommer utveckla maskiner som är mindre än dagens grävmaskiner, som kan utföra gräv- och jordförflyttningjobb i små utrymmen. Min förhoppning är att man går ifrån jordborrstemat som ofta skapar hårda väggar som växtrötterna har svårt att ta sig igenom.

Den oumbärliga skottkärran

Skottkärran är en uppfinning som verkligen förenklar när olika saker ska flyttas runt i trädgården, oavsett om det gäller kompost, växter eller stenar. Är tanken att tyngre massor som grus eller jord ska flyttas vill jag bestämt avråda från att köpa en billig, lätt skottkärra. De är ofta tillverkade av aluminium och den ändrar form när man lastar tunga saker i den. Dessa skottkärror är däremot utmärkta för att förflytta växtdelar eller växter.

Själv har jag ärvt en skottkärra från Hörby bruk av min far, den är säkert över 30 år och fungerar utmärkt. Det som behövs är att olja in metallen i baljan, där färgen har slitits bort och att olja in trähandtagen, så att de håller.

ag föredrar gummihjul med luft eftersom de, väl pumpade, rullar lättare på mark med sämre bärighet. Plasthjul passar bättre på lite hårdare underlag och har fördelen att inte få punktering.

Skottkärran har haft liknande utseende väldigt länge även om den från början var tillverkad helt i trä. I min begränsade fantasi tror jag framtidens skottkärra kommer ha ett liknande utseende, men vara försedd med motor och tippfunktion

Kratta och räfsa är inte samma sak

De äldsta krattorna som jag sett är helt gjorda i trä. De användes främst för att dra ihop lösa föremål på marken. Jag har även sett bilder på hur man försöker skapa en bra såbädd med krattor. Här har utvecklingen gått från ett enkelt redskap som skulle lösa flera uppgifter till två olika redskap som är mer anpassade för sina uppdrag.

Dagens krattor är av metall och skaftet av trä eller metall. Med dessa går det att luckra även hårdare jordytor. Själv föredrar jag modellen med böjda fingrar och ergonomiskt skaft. Det är lättare att få till en jämn fin jordyta när krattans fingrar är lite böjda. Krattor med raka fingrar passar bäst till att förflytta grus eller sand.

 

Förutom en kratta med böjda fingrar och en kultivator finns det i mitt förråd två räfsor med långa böjliga fingrar, i metall respektive plast. Den med metallfingrar är bra för att dra loss material som delvis sitter fast, som mossa och blöta lövhögar. Räfsan i plast är precis som kultivatorn inköpt för 10–15 år sedan. Den är perfekt för att räfsa löv och förflytta annat löst material på markytan.

En kortklippt gräsmatta har haft hög status länge. Backar vi bandet till 15- och 1600-talets Europa så var kort slagna ängar i ropet bland de bättre bemedlade. De slogs med lie enbart för att man skulle kunna spela spel och leka på ytorna. I den andan har det rullat på genom århundrandena.

Under 1900-talets första hälft kom det gräsklippare med motorer och knivar som slog av gräset likt en lie. Utvecklingen har gått vidare till dagens robotgräsklippare som sköter gräsmattan utan att vi behöver motionera flera gånger i veckan.

Själv har jag använt och ägt alla former av gräsklippare, från lie till robotklippare. Robotklipparen sköter de delar av gräsmattan som inte får växa fritt, främst för att spara tid som jag hellre ägnar åt andra trädgårdssysslor.

En viktig sak att komma ihåg är att gräsmattor är som öknar för våra insekter. Så låt gärna delar av gräsmattan blomma och växa fritt för att värna om djurlivet. En växande trend är just att fler börjar återgå till högvuxna, blommande gräsytor som slås en gång per år. Samtidigt arbetar en annan grupp trädgårdsägare intensivt för att utrota allt som inte är gräs i gräsmattan. Här finns en kundkategori för de som skapar nya maskiner. Snart ser vi säkert en robotgräsklippare med kamera som kan rycka upp blad som inte ser ut som grässtrån.

Från att bryta grenar till att klippa och såga

Så småningom uppfanns såg och grensax där en typ av grensax har en särställning, nämligen sekatören. Med hjälp av dessa redskap blev det lättare att forma växterna för att de skulle passa in på platsen eller som ägaren föreställde sig att de skulle se ut.

Dessvärre är det inte så många hundra år som vi hållit på med att klippa och såga i växterna. Det betyder att våra träd och buskar har svårare att hantera dessa skador utan att bli infekterade av diverse svampsjukdomar. Uppmaningen från min sida är därför: läs på om beskärning innan du sätter (såg)tänderna i ett träd!

I dagens beskärningsredskapslåda rekommenderar jag att det finns två typer av sekatörer, en bra grensåg, eventuellt en häcksax och kanske en stångsax. Det räcker. Ska grenar sågas bort uppe i träden är det bäst att stå på en bra stege. Då ser man var snittytan ska vara och kan såga på rätt ställe.

En av de två sekatörerna kan vara en billig variant, den används för att klippa rötter, öppna påsar och klippa uppbindningsband med mera. Den andra sekatören ska vara lite dyrare – man får vad man betalar för. Den dyrare sekatören ska kännas bra i handen, vara lätt att öppna och stänga med handskar. Viktigt är att mothållet ska gå vid sidan om själva skäret. Den här sekatören ska plockas isär och rengöras med t-röd minst en gång per år. Därefter ska alla rörliga delar oljas in innan den monteras ihop igen. Till den sekatören införskaffas även ett litet bryne, så att det går att slipa den flera gånger per år.

Moderna grensågar sågar bara när man drar sågen mot sig. Välj en såg som känns lagom stor och inte tillhör de billigaste.

Att välja den största sågen som finns i butiken är sällan det bästa alternativet. Den blir klumpig och den billigaste gör sällan fina snitt efter några månaders användning. Rengör även sågen någon gång per år.

När det gäller stångsax så förespråkar jag de som har snöret inuti stången. Då slipper man trassla in snöret i grenarna när man försöker komma fram till den som ska tas bort. För häcksaxar har utvecklingen verkligen gått framåt – dagens häcksaxar med batteri fungerar riktigt bra. De arbetar tyst, sprider inga avgaser och det finns ingen risk för att klippa av någon elsladd.

Vikten av vatten och nya lösningar

När människan skapar en konstgjord oas av växter, så behövs det oftast extra vatten för att växterna ska bli så fina som det är tänkt. Så har det varit i alla tider. I början grävdes dammar för att samla upp regnvatten och diken för att leda vattnet fram till odlingarna. Efterhand kom man på att det gick att bära vatten i olika typer av behållare. Den mest specialdesignade behållaren är vattenkannan. Den gör att man ergonomiskt riktigt kan bära vattnet samtidigt som det är enkelt att hälla ut det där det behövs, antingen i en större stråle eller som ett fint regn över ytan.

Vattenkannan passar bra vid punktbevattning, men ska en större mängd vatten förflyttas är slangar dagens form av diken, där man kan förflytta stora mängder vatten. Att tänka på när slang väljs är att inte lockas av de billiga slangarna. De håller inte så länge och dessutom brukar de vara krångligare att rulla ihop och rulla ut.

Under andra halvan av 1900-talet har det varit självklart att vattna med dricksvatten. I vårt föränderliga klimat börjar det även i Sverige bli vattenbrist på sina håll under odlingssäsongen, vilket gör att utvecklingen går snabbt framåt inom detta område. Nya produkter kommer för att samla regnvatten och spara det. Digitalt styrda vatten- och gödselautomater börjar bli billigare så att vanliga villaägare kan investera i dem. Datatekniken gör att de kan styras med hjälp av mobiltelefonen, vilket passar de trädgårdsägare som vill kunna åka från sina älskade växter några dagar under sommaren. Produkter som droppslangar och vattensäckar som gör att vi ska kunna vattna på ett miljösmartare sätt börjar också bli vanligare. På min egen önskelista står en dränkbar pump till regntunnorna och en bevattningsdator.

Personligen tänker jag att vi inte kan skapa den miljösmartaste vattningen med hjälp av bevattningsredskap utan att vi måste bygga en jord som kan dränera och hålla vatten i de mängder som våra växter behöver och dessutom välja växter som trivs i det mikroklimatet som vi kan erbjuda. Något annat som är miljösmart och dessutom bra för plånboken är att hålla redskapen vid liv så länge som möjligt. Jag plockar därför alltid in alla redskap när arbetspasset i trädgården är färdigt. Någon gång ibland tvättas, slipas och behandlas de med linolja om det behövs. Rörliga delar får en dusch med rostlösningsmedel eller kedjespray.

I Hemträdgården 1:2000 avslutar Göran Eriksson en artikel om trädgårdsredskapens historia med orden ”Som sagt, inget nytt under solen…”. Jag förstår vad han menar. Som rådgivare på Svensk Trädgård kan jag konstatera att antalet olika redskap inte har ändrats så mycket under de 125 år som förbundet har funnits – eller under det kvarts sekel som gått sedan föreningen firade hundra år och Göran skrev en jubileumsartikel. Det som har hänt är att redskapens funktionalitet har förfinats och anpassats till att vi alla har olika behov vid trädgårdsarbete. Den här utvecklingen kommer säkert att fortsätta så länge människan vill fortsätta forma naturen.