Knut Ragnar Stanler är mannen som tog mustningens konst till Sverige. Han var militär till yrket, men hans hjärta bultade för hembygden i småländska Urshult, dess människor och äppelodlingar. Mitt i kollaget syns ett av de tidiga – mycket manligt dominerade – kurstillfällena.
Från flytande frukt till äppelmust – en mustig historia om en älskad dryck
Äppelmust känns lika svenskt som sill och potatis – men dess historia i Sverige är inte ens 100 år. Småländsk entreprenörsanda, tysk teknik, språkdebatter och en envis kamp för att ta vara på fruktens fulla potential är några av ingredienserna i denna mustiga historia.
Idag är det lätt att se äppelmust som något självklart – men den är också ett värdefullt arv som vi bokstavligen kan smaka och som bär på berättelser värda att minnas. Äpplen har odlats i Sverige sedan stenåldern, men det skulle dröja innan vi började dricka dem. Visserligen omnämns ”must” redan under medeltiden, men då syftade det oftast på något jäst och alkoholhaltigt.
I stora delar av Europa var det vanligt att göra cider, men det fick aldrig något riktigt fäste här. I stället kokade man äppelvälling eller lät grisarna ta hand om överskottet. I Carl von Linnés Skånska resa (1749) beklagar han att ingen i Glömminge förstod att göra cider: ”Det är skada att ingen här förstår pressa äpple-must och därav tillreda cider, en så härlig dryck ...”
Under 1800-talet gjordes försök att göra vin och cider på svensk frukt, men nykterhetsrörelsen ställde sig i vägen. De flesta initiativ lades ner efter att statligt monopol infördes på alkoholtillverkning under 1910-talet. Även begreppet ”must” förde en tynande tillvaro och användes mest i jordbrukslitteratur för att beskriva vattenhalten i jorden.
Vändpunkten kom med en driftig man från småländska Urshult – en bygd med lång tradition av äppelodling. Knut Ragnar Stanler (1882–1967) gjorde en tidig och rekordsnabb karriär i militären, men engagerade sig också för att ta vara på och slå mynt av svenska äpplen. Redan 1915, när han var i trettioårsåldern, var han med och startade ett företag för att producera äppelmos i sin hemtrakt.
Vintern 1926 när han var på övning i Östersund fick Stanler en överraskning med posten – tre flaskor äppeldryck från Tyskland. Flaskorna var nästan bottenfrusna, men när han tinade dem och tog en klunk, förändrades allt. Drycken smakade som ett nyskuret äpple i flytande form utan den kokta bismak som på den tiden ofta följde med pastöriserade fruktdrycker. Stanler blev överväldigad av smaken.
FÖR STANLER, SOM VUXIT UPP bland äppelträden i Urshult och var direktör i Svenska Fruktföreningen sedan 1920, kändes det som att äpplets fulla potential äntligen hade fångats. Han kastade sig in i att ta reda på hur detta var möjligt – och snart började han samla på sig allt han kunde hitta i form av litteratur, teknisk kunskap och kontakter.
Stanler delade sin upptäckt med Sveriges Pomologiska Förening – som så småningom skulle byta namn till Riksförbundet Svensk Trädgård – och den 14 mars 1932 höll han ett uppmärksammat föredrag vid vårsammanträdet i Stockholm. Då fick alla deltagare också smaka på den tyska, ojästa äppelsaften. Han kallade den ”flytande frukt”, en direktöversättning av tyskans ”Flüssiges Obst”. Reaktionen var positiv. I protokollet står det ”Efter hemställan av Svenska Fruktföreningen, Urshult, beslöt styrelsen uttala sig för upptagande av tillverkning av kallpressad ojäst äppelsaft i vårt land.”
Stanlers föredrag blev startskottet för en ny era i det svenska äpplets historia. Sveriges Pomologiska Förening anlitade lanthushållslärarinnan Aina Montell och trädgårdskonsulent Ture Skogström för att skriva en broschyr om moderna metoder för fruktförädling. Stadsträdgårdsmästare Gustav Rudolf Ferlenius (född Persson) fick i uppdrag att undersöka möjligheterna att framställa ”flytande frukt” i hemmet. Inom bara några månader var ämnet på mångas läppar.
Samma år startade Sveriges Pomologiska Förening sina första utbildningskurser. Disponent Marcus Mellin höll kurs i Urshult för tjugo trädgårds- och hemkonsulenter. Här diskuterades också vad drycken skulle heta, deltagarna var eniga: ”must” lät för tyskt och man enades om ”flytande frukt”. Men bara tillfälligt. Direktör Carl G Dahl, som satt i Sveriges Pomologiska Förenings styrelse, ifrågasatte beslutet. I ett välformulerat brev lyfte han fram att ordet ”must” hade gamla anor och bland annat fanns i svenska texter från medeltiden. Att kalla drycken för ”flytande frukt” var, enligt honom, språkligt vilseledande. Dahl vann gehör. Must blev det vedertagna namnet som skulle syfta på ren, ojäst fruktsaft, helt utan tillsatser.
På initiativ från Sveriges Pomologiska Förening började staten 1938 att stötta nya musterier med upp till hälften av kostnaden. Under krigsåren blev musten plötsligt viktig och fallfrukt, som tidigare knappt haft något värde alls, blev en eftertraktad råvara. Priset sköt i höjden från cirka fem öre kilot till så mycket som 45 öre. Mer än 130 musterier var i gång och många drevs som andelsföreningar – ett smart sätt att engagera lokala fruktodlare. 1941 producerades 600 000 liter must i Sverige, där 70 procent var andelsmust för medlemmar.
EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET hade äppelmusten fått en tydlig roll och dess framtid verkade lovande. Men nu förändrades Sverige snabbt. Folk flyttade in till städerna, kylskåpen blev fler och industrin tog över mycket av det som tidigare gjorts hemma. Samtidigt dök nya, sötare drycker upp i butikshyllorna – bubbliga läskedrycker med färgglada etiketter som utlovade både smakexplosion och modern livsstil.
Reklam, popkultur och ett ökat intresse för det amerikanska livsstilsidealet bidrog till att dessa drycker konkurrerade ut traditionella och naturliga alternativ som äppelmust under 1950- och 60-talet. Musten passade plötsligt inte in i det nya, urbana Sverige.
Musten gled allt längre bort från rampljuset och syntes allt mer sällan i annonser, dagstidningar och butikshyllor. Det pressades fortfarande must i Sverige i några större musterier, i andelsmusterier och andra lokala småmusterier, särskilt där det fanns gott om äpplen. Det skulle dröja ända till 1980-talet innan musten började väcka nyfikenhet igen, inte minst när Kiviks Musteri lyfte fram sin historia i samband med sitt 50-årsjubileum.
På det lokala planet fanns mindre musterier som vår egen förening Åmåls trädgårdssällskap som bildade sitt musteri 1941 och fortfarande driver det ideellt i föreningens regi. (Du kan läsa mer om detta i Hemträdgården nr 2, 2015.)
ÄPPELMUSTENS RENÄSSANS kom efter 2011 då möjligheten för mindre musterier att hantera bag in box-förpackningar gjorde det enklare att hantera och skicka äppelmust. Samtidigt började allt fler söka efter alkoholfria, naturliga drycker och det gjordes satsningar på hantverksmässig produktion och bevarandet av svenska äppelsorter.
För att lyfta fram äppelmustens kvalitet arrangeras sedan 2017 Must-SM av föreningen Svenska Must- & Ciderproducenter. 2024 fick Rudenstams Bär & Frukt pris för Bästa Must och Kiviks Musteri för Bästa Kulturmust.
Sedan 1935 har tillverkningen av äppelmust genomgått en stor teknisk utveckling. Då pressades äpplen ofta manuellt eller med enkla maskiner, utan pastörisering, vilket gav kort hållbarhet och risk för spontan jäsning. Idag används modern teknik med noggrann temperaturkontroll, filtrering och pastörisering som ger en renare produkt med lång hållbarhet. Även förpackningarna har förändrats – från glasflaskor och lösvikt till bag-in-box och Tetra Pak, som skyddar musten från ljus och syre och möjliggör bred distribution och lagring i månader.
När jag söker på ”äppelmust” i dagspressarkiv ser jag att från att ha nämnts några enstaka gånger per år i media, exploderade ordet ”äppelmust” efter 2013. År 2018 toppade det med 1 264 omnämnanden.
Tänk om vi tillsammans kan göra det svenska äpplet till en symbol för framtidens hållbara livsmedel – en frukt som inte bara smakar fantastiskt och håller hög kvalitet utan också stärker vår självförsörjning, hälsa och relation till odling. Att fallfrukten inte längre ses som avfall, utan som guld i gräset.