Röjer rufs (fast bara lite)

Jag älskar mossa!

Så underbart grönt, mjukt och naturligt.

Mossiga stenar till hälften dolda under högbent örnbräken och liten stensöta som liksom klänger sig fast på den mjuka mossmattan.

Det finns hur mycket som helst runt stugan i Blekinge. Här där jag inte ska ha någon trädgård. Bara lite krukor…

Hostan trivs enormt i sin zinkbalja. Ibland planterar jag ett träd eller någon buske som passar in. Svart fläder, rysk sötrönn, ligustersyren och schersmin.

Natur bara liiite kultiverad.

Men nu har jag fått fiender här. Jag sliter med snärjmåra, balsamin och stinknäva som vill ockupera mossa och stenar och dölja dem under revor och skröfs ( finns inget ord som heter så men ni förstår vad jag menar). Vildkaprifolen försöker jag förlika mig med men när den fullständigt täcker in största stenen går sekatören varm.

Min man ler åt mig när jag drar runt i buskagen. Jag som gillar rufs och vildvuxet. Ja men jag gör det – fast inte på bekostnad av mossan!

Men nu har jag satt mig i solstolen och begrundar gårdagens Sommar med insektsprofessorn Anne Sverdrup-Thygeson.

Alla myror som finns på jorden väger lika mycket som jordens människor. Termiter kan rädda liv i rasmassor. Solitärbin lever som singlar.

Jag köper hennes bok Insekternas planet och undrar varför det är så lite fjärilar, mygg och bin här i sommar? Sååå mycket rensar jag ju inte. Men de flesta grannar har numera robotar som klipper kort och effektivt hela tiden. Inte en klöverblomma eller Veronika blir kvar i gräset. Och det kan ju inte vara bra!

Mer rufs och mindre ordentlighet, det är bra för alla levande varelser på jorden!

På mossiga stubben står svampkorgen och väntar. Visst borde det bli en svamphöst efter både värme och regn?!