När debatten om torven i jordpåsarna drog i gång för ett par år sedan började jag fundera över alternativ till köpejorden, den jord jag matat krukväxterna med hela mitt vuxna liv och som nästan bara innehåller torv.

Då slog det mig att jag, som är född 1950, aldrig såg röken av en jordpåse i mitt barndomshem. Men i fönstren var novemberkaktus, svärmorstunga och gullranka ändå i hygglig form. Det gick inte ihop: De använde ingen riktig blomjord, men fönstren prunkade.

Tyvärr frågade jag aldrig min mamma vad hon hade i krukorna. Det grämer mig. Hon hade kunnat berätta en hel del om krukjord, inte bara i vårt hem utan också i sitt föräldrahem på 1920-talet. Jag borde också ha frågat tant Martina, vars blomsterfönster var så färgstarkt att det etsade sig fast i mitt minne.

För att få mer information letade jag i gammal trädgårdslitteratur. Men något mer outforskat område än gamla tiders krukväxter finns inte, insåg jag. Det blev Facebook som hjälpte mig. Jag bad mina äldre följare berätta var familjen hämtade sin krukjord på 1950-talet. Yngre uppmanades att fråga ut mammor, mormödrar, fastrar…

Vilket lyckokast! Det ramlade in ett par hundra svar på min Facebooksida, smarta, kreativa och ibland smått galna. Många delade också med sig av fina och lärorika historier. För mig berättar de framför allt att krukväxterna vid den tiden var mycket mer än en inredningsdetalj. De var stolthet och glädje.

Tre saker återkom i svaren: För det första var blomjord inget man köpte, det gick man ut och hämtade. Vid trädgårdsmästerier och handelsträdgårdar fanns kunskapen, men det var inte dit man vände sig. För vanligt folk var tanken att köpa en jordpåse orimlig. En av följarna minns: ”Alla skrattade åt tanken att köpa en påse med jord. Det var ungefär lika tokigt som att köpa konserverad gröt.”

För det andra användes inte torv i krukodling, åtminstone att döma av alla svaren jag fick. Man klarade sig utmärkt utan. För det tredje var komposter oumbärliga i jordmakeriet och förvånansvärt vanliga. På den tiden komposterades köksavfall och trädgårdsavfall tillsammans. Därför blev den färdiga myllan mer näringsrik än myllan från dagens trädgårdskomposter, som av hygieniska skäl inte får innehålla köksavfall.

Krukväxtdamerna hade definitivt koll på vad som krävs för att skapa en bra blomjord, nämligen näring, fukt och luft. Frågan är om inte luften var viktigast. Tar näringen slut är det bara att fylla på, men om strukturen inte fungerar och jorden är kompakt och syrefri finns ingen räddning.

Kanske var det därför så många också hade en lövkompost. Det var en hög eller grop med löv som fick brytas ner i egen takt men hölls fuktig och vändes på en eller ett par gånger. Med sin luftighet och lätthet bidrog lövmullen till att förbättra strukturen i många jordblandningar. Den var till exempel suveränt bra på att bryta upp lerjord. Inte klokt att lövmullen föll i djupaste glömska och att det skulle dröja 70 år innan vi på nytt började skaffa oss lövmullskomposter.

I trädgården fanns odlingsytor och rabatter med många slags jord. Den absolut finaste var nog myllan i en drivbänk eller en välgödslad spenatbädd inför sådden.

Markjord var ett magrare alternativ, men jösses vad mycket mikroliv den innehåller. Tänk också på alla hagar där hästar, kor och får gick och gödsel blandade sig med jorden.

Skogen var nästan lika viktig som trädgårdarna. Här lockade skogsförnan under framför allt lövträdens kronor. Under det översta lagret av löv finns alltid nedbrutna löv, inga stora mängder, men tillräckligt för att kunna fylla en hink. I södra Sverige gick man gärna en omväg för att kunna krafsa ihop lite av bokskogens fina mylla. I norra landet sökte man sig gärna till en fuktig alskog. Alen är känd för att binda luftens kväve i rötterna, det lockade förstås.

Det ultimata var mylla som var så nedbruten att den nästan var svart.

Sådan fanns under döda myrstackar som grävdes ur. Den skrapades också fram under mossan på stora stenar. Idag är vi tack och lov mer varsamma med skogen. Däremot skulle jag med glädje leta mullvadshögar, som också bjöd på svart mylla.

Ett aber är att allemansrätten inte medger skörd av jord i någon form. Det gäller alltså att fråga markägaren, som antagligen säger ja om det bara handlar om ett par liter mylla.

Stadsborna hade inte lika stora valmöjligheter. Men markjord fanns överallt, och dåtidens hästekipage delade generöst med sig av gödsel på stadens gator.

Jag blev hejdlöst inspirerad av de 70-åriga tipsen. I höstas var jag själv ute i skogen och kröp under ett enbuskage. Mellan en trädstam och en stenbumling hittade jag en mull så porös och luftig att det var en fröjd att krama den mellan händerna. Efter ett par veckor hade jag rotade sticklingar som jag planterade i egna blandningar av blomjord.

Vilken tur att jag hade hinkar av lövmull och annan kompostmylla på lager. Sand hämtade jag från en sjöstrand enligt ett av de få råd jag hittade i litteraturen. Sanden är en garanti för att dräneringen ska fungera. Varning dock för sandlådesand. Den du köper i trädgårdsbutiker är preparerad för att klibba ihop så att barnens sandkakor blir fina.

I november hade sticklingarna både rotat sig och börjat grönska ordentligt. Lustigt nog fungerade alla blandningar lika bra. Det avgörande var i stället krukans storlek.

Även när det gäller gödsling fick jag ett kanontips, att lägga ett fiskhuvud i botten av krukan för att plantan ska få rikligt med näring under en längre tid. Det blev en forellbegonia som i botten av krukan fick ett rödingshuvud.

Skulle det stinka? var frågan. Svaret är definitivt nej, inte den minsta stank eller lukt kändes. Och nu prålar forellbegonian i fiskkrukan.

Observera att jag inte har testat alla tips som presenteras här. Det är praktiskt omöjligt, så du provar på egen risk. Se det som en upptäcktsresa som i slutänden kan leda till att du inte längre är beroende av torv och att dina krukväxter blir ännu vackrare.

Många av Facebooktipsen handlade om hur man kokade och grillade jord och gödsel för att slippa flygfän. Jag såg ingen anledning att göra det eftersom jag sedan tidigare hade drivit upp mängder av plantor med hemkörd jord utan att krocka med en enda sorgmygga.

Men så en dag blev det explosion av just sorgmyggor. Jag gick igenom krukor och anteckningar för att hitta vilken blandning det var som var upphovet till invasionen. Det visade sig vara bokashi och stallgödsel som inte var fullt nedbrutet. Ta varning!

Rådet från 1950-talet är att hälla ut jord eller gödsel på en bakplåt och låta det värmas i ugnen i 70–100 grader i en timme för att ta död på småliv.

Men är det realistiskt att alla ska göra egen blomjord? Nja, tveksamt, även om det inte handlar om att fylla pallkragar utan bara några få liter jord. Det krävs ändå att vi komposterar mer och samlar råvaror under sommaren och hösten. Inte alla går i land med det eller är intresserade. Naturligtvis bör de kunna köpa likvärdig jord. Torvfri jord säljs för all del, men den är omöjlig för krukväxtodling och rekommenderas inte heller till det utan till plantering utomhus av träd, buskar och perenner.

Tyvärr hävdar de stora jordföretagen envist att det inte går att framställa bra jordar utan torv. Varför inte? På den punkten är vi ju alla överbevisade. Med hjälp av jordrecept och jordmakartips här intill kan du också göra det.

När blev torv lika med jord?