Vi ska höja trädgårdskulturens status
Varför är trädgårdskulturens status i Sverige så låg jämfört med England och andra europeiska länder? Är inte våra trädgårdar lika färggranna eller vackra? Jo, i allra högsta grad. Den 30 juni i år hade vi Tusen trädgårdar, Nordens största trädgårdsvisning med fler 100 000 besökare i privata trädgårdar, över hela Sverige. Och vilka trädgårdar det är, vilken bredd och vilken mångfald. Denna dag när tusen täppor och trädgårdar öppnade sina grindar för besökare var en trädgårdsfest med samtal, inspiration och nya trädgårdsvänner.
För många är England det land som sticker ut när man tänker på trädgård, och vi ser för oss bilder av prunkande trädgårdar, välskötta med vackra rabatter, och deras trädgårdskultur är en avundsvärd del av deras nationella identitet. Här i Sverige verkar vi ha långt kvar till att trädgård är något som får både utrymme i allmän media och som något som man samlas kring i alla delar av samhället. Men det är ett engagemang lokalt som borde få mer uppmärksamhet. Att hålla på i trädgården är det största utomhusintresset efter promenader och som tur är finns undantag, till exempel Solliden på Öland som genom sin trädgård och sina utställningar verkligen lyfter svensk trädgårdskultur och där vår kungafamilj är mycket engagerad, men jag saknar verkligen de allmänna mediernas bevakning av både detta arrangemang, andra trädgårdshändelser samt Tusen Trädgårdar.
Under 1800-talet uppstod vad man kallade ”naturförsköningskonst”, som betonade landskapets skönhetsvärde och syftade till att öka kunskapen om odling för lokalbefolkningens nytta. Anna Lindgren beskriver detta i sin bok Staten som trädgårdsmästare där hon visar på historien kring järnvägens planteringar. Dessa höll hög kvalitet, hade anställda trädgårdsmästare över hela landet. På 1860-talet etablerade SJ växtdepåer runtom i landet och staten strävade efter att sprida trädgårdskonsten och främja folkbildningen. Flera stationsparker hade skyltar med växternas namn, likt botaniska trädgårdar, och växterna fanns att köpa lokalt. Staten ville ta trädgårdskonsten ut till folket, det fanns ett uttalat folkbildningsideal. Detta är ett exempel på värden som försvunnit. Folkbildningsidealet är något som borde komma tillbaka till exempel kring frågan om självförsörjningsgraden och utvecklingen mot att odla egna ätbara grödor.
Det är en tydlig ökande trend där allt fler svenskar börjar odla sina egna grönsaker, frukter och örter. I den kommande rapporten om Fritidsodlingens omfattning ser vi att hälften av Sveriges vuxna befolkning är intresserad av trädgård och odling, intresset har ökat för fyra av tio under de senaste fem åren. Man önskar höja den egna självförsörjningsgraden och man strävar också efter att leva mer hållbart och miljövänligt. Att kunna skörda egna ätbara grödor ger inte bara en känsla av tillfredsställelse och självständighet, utan det minskar också vårt beroende av importerade livsmedel och minskar vår klimatpåverkan. Att odla ätliga växter är även det som flest rankar som viktigast i sin trädgård. De vanligaste grödorna inkluderar tomater, kryddgrönt, äpplen och rabarber, och gammal kunskap om skörd och förvaring är efterfrågat igen.
Vi på förbundet arbetar aktivt för att trädgårdskulturen i Sverige ska få en högre status genom att sprida kunskapen om hur mycket som odlas i våra trädgårdar, samt vilket värde trädgårdar har för både den biologiska mångfalden, klimatet och vår egen hälsa. Kanske kommer vi att se en ny generation svenskar som omfamnar trädgårdsodlingens glädje och stolthet, precis som våra brittiska grannar har gjort i århundraden. Det är en förändring som jag välkomnar då odling och trädgård är alla kulturers början. Själva ordet kultur kommer från det latinska ordet cultura, som betyder odling, fostran eller bearbetning. Under 1700- och 1800-talen började ordet kultur användas för att beskriva odling av mänskliga sinnen och samhällen, inklusive konst, vetenskap, religion, seder och andra aspekter av det mänskliga livet.
På brittiska program ser man med vilken vördnad och stolthet man pratar om sin och andras trädgårdar. Kända profiler inom TV, film, teater och konst berättar gärna om sitt förhållande till trädgård och hur de som ganska små introducerades till just odlandet. Och detta är en av kärnfrågorna, att tidigt nå de yngre, att höja statusen på trädgårdskulturen till den nivå som den svenska trädgårdskulturen förtjänar.
Det är en paradox att alla dessa oändliga program, böcker och tävlingar kring mat, som får så stort medialt utrymme, ofta kokar ner till en viktig ingrediens, bra råvaror, gärna lokalproducerade. Och ju lyxigare det är, desto mer lokal och unik ska den lokala råvaran vara, gärna primörer, eller lokalt ekologiskt producerade grönsaker och örter. Hur skulle det vara att lyfta odlingskunskapen lika högt som de som tillagar grödan? Går man in en bokhandel i dag så hittar man kanske fyra löpmeter vägg med bokhyllor fyllda av kokböcker medan trädgårdsböckerna får samsas på en nedre halva av en meter tillsammans med blandade friluftsaktiviteter. Det är något snett i den fördelningen.
Sensommarhälsningar
Er förbundsdirektör, Inger Ekrem