Hot mot natur- och kulturmiljöer

De senaste åren har begreppet invasiva växter vänt upp och ner på trädgårdsvärlden och fått många trädgårdsodlare att gå i taket. Vad handlar detta egentligen om? I denna artikel ska jag försöka reda ut begreppen, tydliggöra frågeställningen och ge min syn på hur vi kan och bör agera.

Invasiva växter är växter som har stor förmåga att snabbt sprida sig och konkurrera ut annan vegetation och ta över nya växtplatser. Det är de främmande, invasiva arterna det handlar om, men ordet främmande har ibland glömts bort och då får det en annan betydelse. Då kan man även inkludera inhemska  arter som planterats i trädgårdar och där visat att det passar dem mycket bra och där de snabbt uppträder mycket invasivt. Mer om det i en annan artikel.

Svart lista i Norge

I Norge var man tidigt ute med en lista på växter som inte fick planteras, ”den svarta listan”. Min kollega och vän, tidigare stadsträdgårdsmästaren i Enköping, Stefan Mattsson råkade ut för den när han hade fått i uppdrag att rita planteringar i en norsk stad. Han fick vackert byta ut många arter, både träd, buskar och örter. Några år senare kom den första listan i Sverige. Även om den inte till närmelsevis gick så långt som att förbjuda plantering av en massa vanliga trädgårdsväxter, som den norska, så blev många trädgårdsmänniskor tillräckligt irriterade och undrade. Man övertolkade listan och på grund av sociala medier blev det snabbt en storm i ett vattenglas, ”varför får man inte odla syrener, påskliljor och många andra växter?”

Sanningen är den att i dagsläget är det bara de arter som har tagits upp på EU-listan som inte får odlas, förökas eller säljas. Det är för närvarande bara sex stycken. Och påsklilja och syren är inte ibland dem. EU-lagstiftning och svensk lagstiftning styr Den senaste listan från EU över arter som är förbjudna att odla, förökas eller säljas och som är relevanta för svenska förhållanden är följande, enligt Naturvårdsverkets hemsida för i år.

Enligt Mora Aronsson på Artdatabanken hanteras jätteslide, Reynoutria sachalinensis, på samma sätt som det ovan listade parkslidet. Det är framförallt i den svenska floran, som de kan vålla problem. Listorna ses över kontinuerligt och nya arter kan tillkomma. Man får hålla sig uppdaterad.

Hur hanteras förbudet?

Om förekomst av förbjudna växter observeras i en privat trädgård, kommer ägaren att anmodas av länsstyrelsen (som är tillsynsmyndighet) att ta bort dessa. Om detta inte görs kan myndigheten se till att det sker. Ägaren får då stå för kostnaderna.

Förekomster av förbjudna växter på annan mark, kommer troligen att hanteras på annat sätt. Enligt verksamhetsledaren på Uppsala kommun, Ingemar Carlsson, kommer man att inventera om och var sådana växter finns och sedan främst hålla uppsikt så att inte fortsatt spridning sker.

Naturvårdsverket bedömer att större förekomster av förbjudna växter inte kommer att vara realistiskt att ta bort utan kommer att hållas under kontroll för att hindra ytterligare spridning.

Är invasiva främmande arter ett verkligt hot?

De flesta som har varit på den fantastiska ön Madeira, har säkert slagits av den yppiga vegetationen och den mångfald av växter som finns där. Tyvärr är det så att mycket av det man ser utanför trädgårdar och parker utgörs av främmande arter, varav en del är riktigt invasiva och utgör ett allvarligt hot mot den inhemska, mycket speciella floran.

Ett land som är ännu mer drabbat av invasiva, främmande arter är Nya Zeeland. Till dessa ställen har fartyg från hela världen kommit och med dem har massor av växter införts. Klimatet på dessa ställen är så gynnsamt att det mesta kan växa där, i motsats till i Sverige, där klimatet har en starkt begränsande effekt på spridning av främmande arter.

Får vi inte odla syrener och påskliljor?

I trädgårdskretsar och på sociala medier spreds denna och andra braskande uppgifter för några år sedan.
Vad handlar detta om?

Jag hade ett möte vårvintern 2019 med den person som arbetat mest med dessa frågor i Sverige, biologen Mora Aronsson på Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Jag ville få en mer nyanserad bild av detta och förstå hur man tänker från myndigheternas håll. Artdatabanken kom 2018 ut med en fyllig lista, där drygt 3 000 främmande arter har bedömts, och ca 600 av dessa har riskklassificerats, utifrån sin spridnings och konkurrensförmåga. Därefter har man bedömt
vilket hot mot floran respektive art utgör. Mer om detta senare.

Listan bygger på ett internationellt samarbete. Mycket grundinformation har man fått från Norge, som tidigt började arbeta med dessa frågor.

Publiceringen av listan föregicks av mycket rykten, som hur kan det komma sig att till exempel kejsarkrona, Fritillaria imperialis, och rysk blåstjärna, Scilla siberica, är upptagna i dessa listor? Att blåstjärnan sprider sig i trädgårdar och parker är ju känt, men att det skulle vara ett problem har man svårt att förstå.

Det är inte så att det är ett allmänt problem, utan de områden som är hotade är mycket speciella biotoper eller växtplatser i södra Sverige, t ex alvarmark. Här växer normalt mycket känsliga arter som är anpassade till de mycket speciella växtförhållanden som råder där.

Ovannämnda lökväxter kommer upp mycket tidigt på våren, blommar och sätter frö innan
försommartorkan slår till, men då har de redan byggt upp näring för kommande år. På Alvaret kan det få drastiska effekter för mer svagväxande, men ändå på ståndorten välanpassade växter, t ex krutbrännare, Neotinea ustulata, eller de två varieteterna av ölandssolvända, Helianthemum oelandicum. Den frodiga lökblasten kan mer eller mindre kväva och successivt slå ut dessa svag- och långsamväxande vildarter.

Allvarligt på Alvaret

Andra främmande arter som gynnas av de öppna busksamhällen som förekommer på Alvaret, är olika arter av oxbär. De sprids från trädgårdar av fåglar. Dessa arter kommer ursprungligen främst från Centralasien och tillhörde fram till de hårda vintrarna på 1980-talet de vanligaste häckväxterna och buskagebildande buskarna i trädgårdar i Syd- och Mellansverige. Numera är de sällsynta på grund av att de visat sig vara dåligt klimatanpassade. Men på Alvaret och många andra ställen på Öland och Gotland är de vanliga. De trivs på de väldränerade, steniga kalkjordarna och för att det ofta saknas skuggande träd på grund av de torra, magra markförhållandena. De är ett hot mot t ex den vildväxande token, Dasiphora fruticosa, och örtfloran.

Ett ännu större hot mot dessa växter, enligt egna erfarenheter, torde vara liguster Ligustrum vulgare, som fortsatt sprids ut i landskapet från häckar i trädgårdar. På 1990-talet, när jag inventerade lämpliga frökällor av buskar och träd på Gotland för E-systemet, fann jag ett flera hundra kvadratmeter stort ogenomträngligt snår med liguster. På håll såg det ut som slån. I svenska floran förekommer liguster spontant faktiskt bara på ett litet antal begränsade växtplatser i Bohuslän! Och där växer den i naturen bara på gamla skalgrusbankar, eftersom den är kalkgynnad. Att den lyckats så bra på Gotland beror på att hela ön vilar på kalkberggrund. Den är också ett större hot mot andra växter än oxbärsarterna, eftersom den sprider sig lättare, inte bara med frö utan också med rotskott och skott från liggande grenar.

Men den kanske betraktas som inhemsk? Fast på Gotland måste den väl ändå betraktas som främmande, invasiv art eller … ?

Artdatabankens risklista

Artdatabanken på SLU började 2015 arbetet med en riskbedömning av ett stort antal främmande arter, inte bara landväxter utan även djur och andra organismer. Riskbedömningen är sedd i 50-års-perspektiv, där man utgått från en fortgående klimatförändring. Resultatet kan man läsa i följande rapport: Artdatabanken Rapporterar: Klassificering av främmande arters effekter på biologisk mångfald i Sverige – ArtDatabankens risklista (uppdaterad 11 maj 2022)

Ca 600 landväxter har analyserats. Resultatet av analysen presenteras i fem kategorier.

• Ingen känd påverkan – arter som inte sprider sig och som inte har någon känd ekologisk effekt,
  
  
• låg påverkan – arter utan vare sig betydande invasionspotential eller betydande ekologisk effekt,
  
  
• potentiellt hög påverkan – arter som har hög ekologisk effekt i kombination med låg invasionspotential, alternativt arter med hög invasionspotential men utan känd ekologisk effekt,
  
  
• hög påverkan – arter som har en begränsad eller måttlig spridningsförmåga i kombination med åtminstone måttlig ekologisk effekt, alternativt arter med begränsad ekologisk effekt men hög invasionspotential,
  
  
• allvarlig påverkan – arter med stor eller potentiell stor ekologisk effekt som har potential att etablera sig över stora områden.

Hur har de då bedömt påsklilja och syren? Påsklilja, Narcissus pseudonarcissus, bedöms komma att ha hög påverkan, medan syren, Syringa vulgaris, bedöms ha allvarlig påverkan. Hoppsan! Låg påverkan bedöms t ex isop, Hyssopus officinalis, ha medan koreatry, Lonicera maackii, är ett exempel på en art utan känd påverkan, allt enligt författarna till rapporten.

Påsklilja och syren igen?

Jag kan villigt erkänna att jag är mycket skeptisk till många bedömningar och det finns mycket att ifrågasätta. Om vi tar exemplen påsklilja och syren, så tycker jag att man har missat en faktor helt och hållet. Hur många förekomster av dessa ute i landskapet är spridda i riktig naturmark? Varför finns de där? Jo, de visar på spår efter platser som tidigare varit bebyggda. Är inte denna aspekt viktig att beakta? Torpinventeringar är något som sysselsätter många hembygdsföreningar i landet och är en viktig del av vår historia.

Sedan anser jag att det är felaktigt att hantera landet som ett område. Ett mycket rimligare upplägg
vore att dela in Sverige i tre regioner (utgångspunkt Riksförbundet Svensk Trädgårds zonkarta), A: zon 1 och 2, B: zon 3 och 4, och slutligen C: zon 5 till 8. Då skulle riskbedömningen se helt annorlunda ut. Det är framförallt i region A, de mest klimatmässigt gynnade områdena i landet, där de mest hotade växtmiljöerna finns. Ett sådant upplägg skulle öka trovärdigheten avsevärt. 

Annars anser jag att sättet att arbeta på och bedöma olika främmande arters hot mot delar av den svenska floran är utmärkt. Det är ett stöd för både landskapsarkitektur och naturvård och samtidigt en upplysning till alla, särskilt trädgårdsodlare att man har ett ansvar för att inte sprida främmande växter utanför den egna tomten, endera genom spontan spridning, dumpning av trädgårdsavfall eller utlokaliserade komposthögar.

Vad är en främmande, invasiv växt?

Alla arter, även främmande, som hade en stabil utbredning i landet före år 1800, betraktas som inhemska. Kungsängsliljan är ett bra exempel på detta, mer om den längre ner. Invasiva arter är växter som är snabbväxande, lättspridda med frö, rotskott, utlöpare och dylikt. De är dessutom mycket konkurrensstarka. Men allting är relativt. Alla invasiva främmande arter är inte invasiva på alla växtplatser/ståndorter, men de är anspråkslösa och har ofta en bred anpassningsförmåga. Deras förmåga ska ställas mot växtplatsens naturliga vegetation och växtsammansättning och växtplatsens ljus-, fuktighets- och näringsförhållanden. En ljuskrävande art blir till exempel aldrig ett problem i en skog.

Hotet är störst i söder – varför?

Floran är mycket rikare i landets södra delar och där finns också den största biologiska mångfalden och variationen av växtsamhällen. Och här finns också de mest ovanliga och sårbara växtsamhällena och det är dessa, som är mest utsatta för främmande invasiva arter. Klimatet i södra Sverige är också gynnsamt för de främmande arterna. I mellersta och norra Sverige är klimatet hårdare och växtförutsättningarna sämre varför det finns betydligt färre invasiva främmande arter där.

Däremot förekommer i dessa delar av landet det mest påtagliga exemplet på en invasiv främmande art, blomsterlupin, Lupinus polyphyllus. Den enorma utbredningen längs vägar och vid kraftverksmagasin har initierats av människor i samband med vägbyggen och andra stora exploateringar och har sedan
spridits vidare.

En annan växt som är vitt spridd och nu förekommer ända uppe i fjällregionen är blåtry, Lonicera caerulea, en fågelspridd, mycket härdig buske, ursprungligen från Ryssland.

Jättebalsamin – exotisk upplevelse på 50-talet

I slutet av 50-talet, när jag gick i folkskolans i årskurs 5 i Kinna i Västergötland, hade vi en naturintresserad lärare, som tog oss med på utflykter i naturen i skolans närhet. Vid ett tillfälle besökte vi åbrinken och stranden utmed Viskan. Det vi framför allt skulle titta på var jättebalsamin, Impatiens glandulifera. Det var en upplevelse, inte bara för mig, som redan på den tiden var intresserad av växter och trädgård, utan också för övriga klassen. Det är klart att en växt, som var högre än oss, med starkt sötdoftande, stora rosaröda, spektakulära blommor och märkliga frökapslar, som exploderade redan vid lätt beröring och spred ut sina frön över stort område, tilldrog sig stort intresse. Det konstiga är att jag sedan dess aldrig sett den ute i naturen trots att en art med den spridningsförmågan borde vara allmän.

Slarv med dammväxter blir stora problem

Jag komposterar allt som jag tar upp från våra dammar. Det är både växtdelar och mängder av slam. Det
kan bli fem till åtta stora skottkärror per år. Jag fick några plantor av den söta lilla gulblommande vattenväxten sjögull, Nymphoides peltata, för länge sedan men den gillade aldrig att växa hos oss. Med facit i hand så kanske det var lika bra, eftersom den visat sig vara mycket expansiv. Åar och sjövikar i Syd- och Mellansverige är på sina ställen helt täckta med denna invasiva främmande växt. Dessa sötvatten-ekosystem störs allvarligt av den yttäckande grönskan, som inte släpper ner något ljus till andra arter som lever nere under vattenytan, som hornsärv, gäddnate och vattenaloe. Det är naturligtvis helt förkastligt att plantera ut eller kasta levande växter eller växtdelar i något vattendrag utanför den egna tomten.

I dag försöker man slå ut sjögull genom att täcka dem med stora presenningar. Men det är ett mycket mödosamt arbete att få bukt med dess utbredning.

Hur har de kommit ut i naturen?

Redan på 1700-talet började främmande arter sprida sig till den svenska naturen. Från Botaniska trädgården i Uppsala spred sig till exempel kungsängslilja, Fritillaria meleagris, ut på Kungsängen söder om staden, där den nu förekommer i stora mängder på flera hektar av betesmarken. I dag är det en turistattraktion.

På 1900-talet planterades vresros, Rosa rugosa, och bergtall, Pinus mugo, som sandbindare på Västkusten. Bergtallen har jag inte sett sprida sig, medan vresrosen däremot har spridit sig starkt. Vresros har också
kommit in via nypon som flutit iland på havsstränder. Vresros har mycket tåliga frön. De kan passera igenom reningsverk och sedan spridas tillsammans med det näringsrika rötslammet ut i landskapet. 

Via trädgårdar och parker spreds de stora, pampiga växterna jätteslide, Reynoutria sachalinensis, parkslide, R. japonica, och jätteloka, Heracleum mantegazzianum. Tysklönn, Acer pseudoplatanus, planterades en hel del på 1800- och 1900-talen i södra Sverige, som ett snabbväxande tåligt timmerträd. Den är mycket skuggtålig, konkurrenskraftig och lättspridd med frön och kan på rikare växtplatser bilda täta bestånd.

Själva har vi drabbats av en mycket snabbväxande och lättspridd gulplister, som jag nyligen kom
fram till ska heta berggulplister, Lamium galeobdolon subsp. montanum, enligt SKUD, Svensk kulturväxtdatabas. Vi kan inte se annat än att den har kommit in med solrosfrö, från fågelmatning. Den sprider sig både med frö och långa bågformade skott, som lätt slår rot. Vi har hittat bestånd mer än 100 m från vår tomt! Det mesta solrosfröet kommer från sydöstra Europa, främst Ungern och Bulgarien. Första gången den dök upp hos oss var för drygt tio år sedan.

Rapportera problemväxter

Trädgårdar och parker är bästa ”försöksplatserna”.
Kom ihåg att vi trädgårdsentusiaster numera ofta är de som först odlar nya växter i landet. Nya växter har aldrig varit så lätta att få tag i som nu. Genom internet når man mycket lätt och snabbt leverantörer av
frö, lökar och plantor från hela världen. Men vi har oftast liten eller ingen erfarenhet av hur de enskilda växterna kommer att bete sig här.

Det är spännande att odla nyheter, men glöm inte att berätta om dessa växter och särskilt om de är spridningsbenägna. Utöver att berätta för odlingsvänner på sociala medier så ska man kontakta
invasivaarter.nu, så att även myndigheterna blir informerade om att arten odlas i landet så att man vid behov kan stämma i bäcken. Berätta för odlingsvänner om dina erfarenheter, särskilt när det handlar om besvärliga, invasiva främmande arter. Det är naturligtvis roligt att berätta om lyckade planteringar
och hur man lyckas övervintra känsliga arter. Men det är ännu viktigare att dela med sig av erfarenheter om växter som sprider sig ohämmat. Läs även hur man bekämpar invasiva främmande arter.

Urval från artikeln Hot mot natur- och kulturmiljöer Hemträdgården nr.2/2021